Något kring min abort har gjort mig till helt anti mot diskussioner som berör ämnet. Förut hade jag mina fasta åsikter i det. Nu vet jag bättre och det är att alla kan trilla dit. Alla kan gå emot sina förut så bergfasta värderingar. Jag var abortmotståndare, inte uttalad sådan, men jag tyckte att liven började redan i magen och att ingen har rätt att besluta om det livet ska släckas eller få fortsätta utveklas. Jag gjorde nog inte så stor grej av det, men jag uttalade mig om det om ämnet kom upp på tapeten. Idag uttalar jag mig inte. Jag har fortfarande mina bergfasta värderingar och de är starkare förankrade idag än då, men jag ger mig inte in i heta diskussioner i det. Såna diskussioner kan såra något så ofantligt. De kan göra så stor skada. Det är så känsligt ämne, men folk i omgivningen kan ta upp såna diskussioner var som helst utan att inte riktigt tänka sig för hur mycket deras ord kan skära i hjärtat på andra. Jag har börjat tänka på det efter min abort. Är nog lite försiktigare hur jag uttalar mig i vissa sammanhang, speciellt om det är känsliga saker. Jag vill inte trampa någon på tårna och inte vara medveten om det. Och jag vill inte ge mig in i en diskussion som kan förstöra så mycket. Då är den diskussionen så onödig fastän det är viktigt att ta upp frågan. Vad spelar det för roll vad vi har för syn på folk som gjort abort? Måste man vara så hård i sina formuleringar och så känslokall och trångsynt? Om någon har en annan syn på saker än en själv: låt denne ha det, respektera det, släpp det och gå vidare. Man kan vara vänner ändå. Varför jag skriver det här har jag ingen susning, men jag känner ofta att man blir dömd. Dömd för att man gjorde abort, dömd för att man reagerade som man gjorde, dömd för att man inte kan släppa det helt liksom släppa duvan fri och låta den flyga iväg. Jag vill inte vara dömd. Jag anser att jag gjorde mitt misstag som jag kommer få leva med, men jag anser också att jag lärt mig så mycket om livet på grund av det. Inte kan jag klandra mig själv för att jag gjorde ett snedsteg. Jag tog ett steg ut på okänd mark. Visste inte vad som fanns där. Det gjorde så ont att när foten  läkt och var med på banan igen skulle jag inte våga sätta foten på okänd mark en gång till. Jag har helt enkelt lärt mig att hur ont det än gör så kommer det en morgondag igen, såret kommer läka. Och kvar finns bara ärret.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på mamma. Hur svårt är det inte för ens mamma att veta att barnet har det så svårt och inte kunna göra så mycket åt det annat än att trösta, som mitt fall var. Jag tror att mammor gärna vill befria sina barn från allt som gör ont. Men man kan inte göra det, man kan bara trösta. Men mamma, du skulle bara veta att det räcker. Det värmde att veta att du fanns där när det var som värst. Nu står jag på egna vingar och jag måste få se hur livet är utan att någon håller för mina ögon. Det gjorde ont, men mamma.. nu vet jag att man bränner sig när man sätter handen på plattan.

Vår igen. Ett år har gått sen förra våren. Nya högar med bruna, vissna löv från förra sommarn. Åren går. Tänk om livet skulle sett annorlunda ut. Jag skulle kunnat ta en promenad i solen med mitt söta barn skrattandes i vagnen. Istället går jag återigen och betraktar löven som legat på den kalla, snötäckta marken under hela vintern och nu tinat fram. Snart finns de inte längre där. De ersätts med nya, friska, gröna löv som tillsammans med blommorna på marken färgar världen runt omkring oss och ger oss framtidstro. Återigen påminns jag om hur livet går vidare och idag är det så svårt att förstå. "När du bara såg ett par fotspår, då bar jag dig" (Fotspår i sanden). Visst vill jag tro att jag aldrig var ensam när det var som jobbigast. Du var med mig. Och du är med mig idag också, även om det känns så tomt och ensamt ibland.